Midsommar, my ass!

Så fann jag mig själv i en från jobbet hemvändande cykeltur, glatt väntandes på midsommarafton. 19 mer eller mindre glada människor samlades i stugan på östkustens pärla Åhus för att hålla låda, och hojta glatt åt sommaren även om det regnade. Det skulle bli otroligt trevligt och glatt, precis som tidigare år. Det var åtminstone min föreställning innan jag utsattes för den erfarenhet som jag besitter nu i efterhand.
Vi var två som sänkte medelåldern med ca 30 år och det var inte så glatt som det kunde ha varit, långt ifrån. Det var en hyfsat blandad skara som innehöll bland annat en fotograf, en ekonomiansvarig, två buddhister (en med svensk och en med thailändsk härkomst), en läkemedelsforskare/professor och några till.

Min förhoppning om en lyckad midsommar med lite partajlystet folk hamnade ganska snart i gräset med en cigarr, filosoferande kring tallens relevans med havet men hoppade till när jag fick reda på att festens självskrivna trubadur och allmänna tjo- och tjimminister hade en son som skulle dyka upp lite senare. "Heja", tänkte jag, "En i vår egen ålder! Nu kommer vi i alla fall att vara tre. Så roligt!". Hade jag vetat att denne unge man i kombination med uppspärrade ögon och ett fånigt leende hade en förkärlek till djupa diskussioner om patentlösningar med proffesorer så hade jag legat kvar i gräset med min förhoppning och tänt en cigarr till.

Så blev det kallt och regnet kom så vi flyttade inomhus och tände en brasa. Det var faktiskt väldigt mysigt. Jag och ärketrubaduren började spela lite Björn Afzelius, den obligatoriska gräddtårtan serverades och det var en rätt så gemytlig stämning... Till dess att patetlösningsfetishisten, bad att få låna min gitarr. "Visst", sa jag och tänkte att jag nu skulle ägna mig helt och hållet åt min tårtbit och min whisky. Nästföljande fem minuter kändes som tre timmar och jag pressade krampaktigt i mig tårtan samtidigt som jag genomled en överjävligt nasal och överpretentiös version av Sinatras gamla slagdänga "My way". Killen slöt ögonen, såg för sitt inre sin chans att bli omtyckt av alla och bräkte värre och värre, darrade på rösten och jag ger mig fan på att hans 22-åriga liv nostalgiskt och i sepiaton passerade revy på ett äkta stilrent manér. När alla andra pliktskyldigt applåderade så slog jag upp en ny whisky och drog mig själv diskret i nackhåren för att ta reda på om jag fortfarande levde. Jag spelade inte mer gitarr den kvällen, än mindre sjöng jag.

Så passerade midsommar förbi men verkligen inte "my way"!