Hjärnlåt: Hjortingen

Jag har under en längre tid haft en låt på hjärnan. Det har alltid varit så, jag har haft hundratals, säkert tusentals låtar på hjärnan i mitt liv. När jag var liten och skulle cykla någonstans så cyklade jag för det mesta snabbt och tufft för att det skulle se snabbt och tufft ut. Då och då hände det att jag hamnade i några jäkla uppförsbackar och jag fick stå upp och trampa. När utmattningen infann sig så började jag ofta omedvetet humma eller beatboxa (när jag tänker på det så måste det ha varit jag som uppfann beatboxen i Sjöbo) fram rytmer som jag synkade med takten som jag trampade på i.
Det var samma sak på gymnastiken i skolan, när vi vid återkommande tillfällen skulle springa 5 km. Då jag kom till det stadiet att jag började bli skittrött på allt vad kommandospringa och gymnastiklärare hette så började jag åter igen omedvetet att rytmisera min tunga andning och då kunde jag koncentrera mig på något annat än det fullkomligt dödfödda i att springa 5 km.

Jag gör fortfarande likadant. I stressade situationer som verkar för en alltmer inåtvänd karaktär, då jag är sen till något ställe och måste öka takten avsevärt så kan de mest mystiska låtar poppa upp. Det är väl antagligen någon utvecklad stödmekanism för att min hjärna inte ska bryta ihop och säga att FAAN, jag pallar inte!

Här är i alla fall en låt som har framkallats och som har varit i min skalle i ett par månader ungefär och det är något av ett rekord. Låten heter "Hjortingen" och är en gammal låt från Bingsjö i Dalarna. Den har spelats av bland annat Kalle Moraeus och Bengan Jansson men Peter Carlsson & Blå Grodorna har satt en underfundig text till musiken och det är just denna version som har fastnat. Den finns där när jag vaknar, när jag är på jobbet och när jag ska gå och lägga mig. Jag tror att det på något underliggande plan är min fascination för Dalarna och folkmusiken som gör att den ligger kvar så länge, så för all del. Play it!